Erfarenheter efter en anhörigs självmord

Det är många som behöver bearbeta förlusten efter att en enda människa dött i ett självmord. I många kulturer samlas man i familjerna, med vänner och grannar för att bära varandras sorg, prata och dela stunden. Att gråta ut och sätta ord på sina känslor, berätta för varandra vad man vet, hört, sett, upplevt är också ett bra sätt för att bearbeta chocken.

 

Efterlevandestöd

❤❤❤

Att berätta om sina sista minnen av den döde kan bli ett påtagligt behov. Det underlättar sorgearbetet att få sätta ord på tankar, känna och släppa fram känslor. När du släpper fram sorgen och delar den med andra, känns det läkande och att gråta är bra som tröst. Din sorg blir hjälp för andra, som också kan nå sin sorg. På det sättet bär man varandras sorg och finns till tröst för varandra.

Nedan berättar jag också om andra redskap, för att du med logikens hjälp ska kunna hantera situationen du befinner dig i. Jag berättar hur sorgearbetet kan se ut som bygger på mina egna och andras erfarenheter.

 

När jag träffar efterlevande nära i tiden efter självmordet

är det min roll att se till att olika sörjandes perspektiv kommer fram och att alla får utrymme. Om hela familjen är med underlättar det inför fortsatta samtal dem emellan. En utomståendes hjälp kan underlätta och ge utrymme för gemensamma och enskilda samtal.

 

Någon som själv varit med om en anhörigs självmord vet att det gör mycket ont och att sorgearbetet har olika faser, som inträder olika för olika personer. En erfaren lyssnare kan bekräfta att det är ett normalt sorgeförlopp man har. Därför kan stöd från en som har egen erfarenhet av självmord vara till stor hjälp och inge ett hopp om att det går att leva vidare trots den största sorg och det inre och yttre kaos som råder.

 

Ett självmord är ett största misslyckande

så känns det för alla som drabbats, för alla runt omkring. Förnekelsen inträder; det har inte hänt, man stångas mot en syn, en doft, ett meddelande om dödsfallet. Det blir en så stark kollision av motsägande information i tankarna att det blir en total låsning, som inte går att bryta. Samma spår körs om och om igen utan uppehåll. Paniken och ångesten utvecklas fullt ut, starkare ju tajtare bindningen till personen som dött är. Finns ett beroende till den döde, finns ett band som inte är brutet, en nära och känslomässigt stark relation, då kommer förnekelsen desto starkare. Detta kan inte ha skett. Personen kan inte vara död, skriker hela min kropp, helt desperat, eftersom det betyder att en del av mig också är död. Det går inte att förstå, det går inte att närma sig den tanken. Det skär sönder min kropp när det bandet inte längre finns. Hjärtat brister, hela grundvalen till min egen existens rämnar.

 

Om min tillvaro var helt uppbyggd kring den här personen betyder det att jag inte längre har en egen identitet. -Jag är förlorad, skriker mina känslor, - jag kan inte leva, inte överleva tomheten. Tanken på att du inte lever längre gör att jag själv inte heller lever; tanken och paniken stänger av allt; intryck tas inte emot, sinnet orkar inte längre, hela tillvaron har i ett slag brutit samman. Kroppen orkar inte andas. Frågor som följer är;

- Tror du jag själv ska dö, ser ingen utväg eller överlevnad? Hur går jag vidare? Hur klarar jag av att tackla världens största käftsmäll? 

 

Livskris

Om du tror att personen som tagit sitt liv har gjort det efter moget övervägande så misstar du dig. Så är det aldrig. Självmordet är en ”olycks”-händelse, utlöst som ett sätt att få stopp på en livssituation som för den personens psykiska och känslomässiga tillstånd just då, eller över tid, känts totalt ohanterlig.

 

Personens mentala och psykiska fokus/grava psykiska ohälsa/ eventuell påverkan av droger/alkohol/psykos/skymde alternativa vägar för att hantera eller ta sig ur livskrisen/ livssituationen/och även närståendes synfält och möjligheter att förändra livsförhållandena. Anhörigas och vänners lidande och känslor av skuld, är orsakade av att inte ha förstått allvaret, att de saknat information och att de inte kunnat förhindra självmordet, till exempel genom att vilja ha fattat andra beslut. Det kan behövas långvarigt kvalificerat samtalsstöd för att bearbetas.

 

Självmordshandlingen utfördes i affekt, sorg, smärta och rädsla i en situation som totalt tagit över medvetandet. Den kan ha utförts målmedvetet under ett ögonblick, eller "planerats över tid", vilket inte förändrar synen på att självmordet är ett olycksfall. Det är ett misslyckande också för samhället. Fixeringen i tanken på självmord har lett till en mental och känslomässig orubblighet, som utåt sett kan vara förenad med styrka. Personen kan visa känslor av att något har blivit bättre/gjort en återgång till skolan och kan ha en positivare inställning under en period innan självmordet eller självmordsförsöket. Därför har det hänt att andra omkring tror att faran är över, när det egentligen är så att personen kommit in i ett tunnelseende.

 

-”Det blir bäst för er om jag inte finns”-tanken har lett till mångas oåterkalleliga död. Den har föregåtts av andra destruktiva tankar som låst fast livsutrymmet, livsberättigandet och livsförutsättningarna.

 

Det största sveket mot dig

Hur kunde du? – är en fas av bearbetningen.

 

* "Vi som träffades som mycket unga och har alltid varit tillsammans. Det har varit vi och jag har inget annat liv än vårt. Vi har byggt upp vårt liv ihop, fått barn tillsammans. Nu finns inte min älskade mer. Jag är halv. Det går inte att förstå. Det går inte att ta in. Att min älskade dog i självmord, utan att jag förstod, hade anat eller sett tecken."

 

* "Det går inte att ta in. Vi har varit tillsammans så lång tid och hade det så bra. Dina och mina barn var våra. Du hade ditt tungsinne, problem som aldrig blivit utredda, som du bar med dig. Men vår kärlek var ju så stark och så fin. Du hade ju mig, räckte inte det? Kunde vi inte klarat ut problemen tillsammans?"

 

*"Jag anade aldrig att det kunde sluta så här. Hela min värld och min identitet har rasat samman i sin grundval. Hela tillvaron skakar. Min egen dotter, som jag burit, fött och vårdat, som är en del av mig, blir plötsligt vuxen, i samhällets ögon. Hon bad om samtalsstöd, med rädsla och kände osäkerhet inför framtiden. Familjen fick ingen information att hon lagts in för psykiatrisk vård och utprovning av medicin. Läkaren hade sagt att hon skulle äta medicinen resten av sitt liv. Hon fick ingen lösningsinriktad samtalsterapi utan skulle träffa en skötare varje vecka. Men hon avbröt den kontakten och tog inga fler tabletter. Men några år senare ledde tabletterna till hennes död."

 

När barnet blir 18 år informeras inte vårdnadshavarna

trots att det är de anhöriga som fortfarande stöttar den unga, som finns där. Föräldrar och andra vuxna omkring är också de som kan ge pusselbitar, så att behandlaren och psykiatern skulle kunna fått hela bilden. Men den gavs aldrig. Arbetsförhållningen och sekretessen stod emellan.

 

Helhetstänk hos själens terapeuter

Det finns i Sverige idag ingen offfenlig samhällsvård för den som inte mår bra i själen. Kyrkans präster och diakoner för samtal med efterlevande. Men varför samtalar vi inte om svårigheterna som finns i livet?

 

”Pojken blev besviken. Farmodern visste att det skulle vara svårt att få honom att tänka om. Sådana är barn; de fäster blicken på målet och ser inga svårigheter, tänkte hon.

 

Men när man blivit vuxen fäster man blicken på hindren och ser inte målet längre. Man skjuter upp sina planer och idéer till nästa dag och nästa vecka och nästa år, ända tills det är för sent. ”

                                        Efter sista regnet, J. Vaidya, sida 212

  

Idag finns det fantastiska terapeuter med helhetstänk, som verkligen går parallellt med dig igenom det mest fruktansvärda som du återvänder till i tanken, som har tekniker för att lösa upp känslomässiga och själsliga blockeringar.

 

På vissa håll finns terapeuter/sjukgymnaster som arbetar med tekniker som ACT, Mindfulness, med yoga med mera, knutna till högkostnadsskyddet. Många arbetar i egen regi och kostar lite mer att gå till. Jag har hittat till healing, feldenkrais, rosenterapi, som genom mjuk beröring löser upp spänningar och blockeringar i energibanorna. Kraniosakral terapi går ut på att minska de stressreaktioner en kropp utsätts för när den inte mår bra (En ny studie har gjorts vid Karolinska Institutet på barn och ungdomar med grava neurologiska funktionsnedsättningar). Blomsteressenser som är själens medicin som är livskraft från blommor, som Bach-essenser från England och Dessert Alchemy från Arizonas öken. Jag har mediterat och gjort kroppsrörelser som Tai Chi, Qi Gong och de Fem Tibetanerna, som jag personligen verkligen är förtjust i, eftersom man lätt kan lära sig dem och utöva rörselgymnastiken på egen hand.

  

Efterlevandes sorg etsar sig in

och sitter liksom fast, dygnets alla timmar, varje minut och sekund. Det gäller att låta mellanrummen bli längre och längre. Det uppstår små tomrum mellan bilderna som etsat sig fast. Tankarna av saknad är så svindlande att de saknar slut och är utan botten. Men genom att låta mellanrummen mellan dessa tankar och känslor bli större och större, kan man fyllas av upplevelser som är positiva och man kan lära sig hantera sig själv genom att använda sin logik.

 

Såg jag din depression?

Ett dödsfall i självmord ger de efterlevande känslor av djupaste sorg, tomhet och saknad, men också av skuld i olika grad och ett varför? Vad kunde jag ha gjort? Borde jag förstått?

- Nej, säkert kunde du inte göra mer än du gjorde med den kunskap du hade just där du befann dig då. Lyft av dig skulden. Den leder bara till att du mår sämre. Självmordet har ägt rum och är ett faktum som inget ältande i världen kan göra ogjort.

 

- Vad mer kunde jag gjort? Vad kunde jag gjort för att i tid förstå allvaret i din ohälsa?  Slog mig tanken att du kunde ha självmordstankar? Hur utvecklades psykosen som tog ditt liv?

 

Det finns ingen skuld

I min bok ”Såphalka och lingontuvor, om att hantera tankar och känslor efter en anhörigs självmord”, har jag bland annat behandlat skuld. Blotta tanken på något, vad som helst, som hade med dig att göra gjorde att jag grät, jag var full av sorg över dig och mig och att vi aldrig mer skulle mötas i det här livet. Tomheten och saknaden efter dig var så stor att tårarna inte räckte till för att gråta dem. Tanken på självmordet och att det blev så här gjorde mig ursinnig, helt ifrån mig, så att hela min tankeapparat stannade och tankarna inte kom någonstans.

 

Sorgen fanns där hela tiden i början, utan återvändo. Sedan blev mellan-rummen fler och längre, när jag klarade av att fylla tillvaron med längre och längre stunder av andra tankar och känslor och jag har tvingat mig själv och sagt till mig själv att jag är tvungen att klarar av att överleva det här. Det mitt mellanbarn inte klarade av att göra, blev min uppgift. Men jag klarade det inte utan hjälp.

 

Tiden läker inte såren, men smärtan blir annorlunda

Nu vänder jag mig till dig som förlorat någon i självmord: Du kan känna längtan och glädje igen först när du tillåter dig att göra och uppleva sådant du gillade tidigare i livet. Den otröstliga sorgen kom därefter mindre kvävande och med större mellanrum, allteftersom tiden gick. Med tiden kan du lära dig att förhålla dig till sorgen, men det krävs verkligen att du arbetar hårt med det här.

 

Du kan inte avstå från (att göra) det som känns svårt eller som påminner om personen som tagit sitt liv. Börjar du krympa ditt livsutrymme är du själv tillslut farligt ute. Att ventilera tankar och känslor, att älta och beskriva det som hänt är mycket viktigt. Det går inte att lägga locket på, för då drar du på sorgen som en barlast. Den väger tungt och du kommer oförberedd in i andra nya situationer och svårigheter som ju livet för med sig.

 

Det är viktigt att samtala med andra om självmordet

om vad som hänt, om känslor du har och tankar du tänker. Genom att samtala med  olika personer/stödsamtal/ terapier kan du lära dig att klara av att hantera alla förgörande känslor och tankar som ger sig till känna i dig. Närstående är mycket viktiga för att komma tillbaka till vardagen och livet som du hade det innan självmordet. Du kan få mycket hjälp och tips genom lösningsinriktad samtalsterapi och anhörigstödjare som själva förlorat någon i självmord. Det är nödvändigt att tala med en eller flera personer utanför den närmaste familjekretsen, där man inte öppnar sig helt och inte kan prata helt fritt, för att inte strö salt i såren. Man behöver ta sig det utrymme man behöver för att inte lägga tyngden på andra i familjen och sina närmaste vänner.

 

Sorgen visar sig mer i vissa sammanhang

Det kan vara i en viss situation, på en speciell dag eller plats, förknippat med en viss doft, smak eller när du hör en viss musik, som minnen vaknar och sorgen ökar i intensitet igen. Sorgen och saknaden blir igen så stor att du inte tror den går att bära. Därför behövs samtal över lång tid. Sorgeåret är den tid det tar att arbeta sig igenom årets händelser, årstider, minnes- och högtidsdagar, semestern och årsdagen av självmordet. Vissa dagar river upp smärtan och sorgen mer än andra. Beroende på många faktorer tar det kortare eller längre tid att förändra och ersätta smärtsamma jobbiga med positiva glada minnen.

 

Det handlar också om din förmåga att "acceptera" att din anhöriga dött i självmord. Själv hade jag stora svårigheter att acceptera att det hänt och att min dotter inte lever längre. Det har förlängt mitt lidande och försvårat min väg till lugn och harmoni i livet. Chocken, stressen, överkänsligheten, rädslan att förlora ytterligare familjemedlemmar, att förlora tryggheten, gjorde mig ”hönsmammig” och överdrivet beskyddande. Jag såg faror överallt, var mycket mer gråtmild, orkade inte med press, kunde inte skynda på, blev inte klar med uppgifter på avsatt tid och kunde inte hantera våld i någon form. Idag kan jag fortfarande inte se filmer med dödande, så jag aktar mig för den typen av filmer och tv-serier. Jag behöver känna att energin räcker och då är jag i bättre balans på jobbet och hemma, blir stresståligare och står emot gråtmildheten bättre.

 

Livet har förändrats för att aldrig mer bli sig likt

Hjärnan gick långsammare, jag förlorade kognitiva förmågor och upplevde att jag inte fungerade som tidigare. Kunde till exempel inte läsa och komma ihåg vad jag läste sekunden innan. Tillstånd av utbrändhet har återkommit vid lägre grad av press och stress efter chocken om min dotters död, än innan. Utbrändheten läker ut såsmåningom, men stresskänsligheten upplever jag öka för varje gång.

 

Nu känner jag signalerna på tidigt stadium och kan därför hantera situationen bättre genom medvetna åtgärder, som tidig deltidssjukskrivning, anpassning av arbetsuppgifter, för att förhindra att hjärnan blir totalt utslagen och vägen tillbaka skulle blivit ännu längre. Tretton år innan min dotters självmord blev jag första gången i mitt liv utbränd, på grund av underbemanning och hög arbetsbelastning på arbetsplatsen. Då var min "tröskel" betydligt högre och utmattningen smög sig på. Ingen diagnos fanns då 1991 på tillståndet som kom att kallas burn out

 

Att arbeta med sig själv

Det är otroligt smärtsamt och sorgligt att fortsätta livet efter en anhörigs självmord. Det enda framgångsrika sättet för att kunna hantera situationen, för att komma tillbaka till arbete och vänner igen och bli mig själv, är att arbeta med mig själv. Jag har behövt att steg för steg ta mig igenom sorgen. Det skulle jag aldrig ha klarat på egen hand. Jag tror inte ens jag hade överlevt det här om jag inte hade fått det stöd som anhörigstödjare, speciella läkare och terapeuter gett mig.

 

Själv har jag säkert blivit bättre på att lyssna, stödja och hjälpa andra, eftersom jag vet något mer idag om vad livet handlar om. Jag har en erfarenhet som gör att jag mognat som människa och individ. Det har gett mig ett annat mod. Jag törs stå upp för vad jag tycker idag, på ett helt annat sätt än jag gjorde innan, vågar säga ifrån och vågar säga min mening.

 

Tillsammans klarar jag av det!

Jag är inte ensam om min sorg och tillsammans får vi dela erfarenheter och djupaste sorg. Vi klarar att överleva trots detta svåra som hänt oss, eftersom vi bär sorgen tillsammans. Vi bär den skuld vi känner kollektivt, skulden över att inte vård fanns för de som sökte den, att inte förståelse fanns för dem som bad om den, att inte närhet fanns för dem som behövde den. För många av oss har det också blivit så att vi på olika sätt verkar i sammanhang för att stödja andra som förlorat anhörig i självmord, vi medverkar på olika sätt med våra exempel för att ingen annan ska behöver uppleva det vi själva varit med om.

  

För dig som förlorat någon i självmord

I detta finns ingen skuld. Vi kunde inte göra annat än vi gjorde, med den kunskap och upplysning vi hade då. Vi förstod inte och kunde inte förutse. Nu vet vi, därför delar vi med oss av sorg och tankar som hotar att förgöra oss. Innan vi kommer dit att vi fastnar i fällan av våra egna skadliga tankar är vår egen överlevnad att vi fanns där, men att vi inte räckte till. Vi pratade men orden nådde inte fram till den som behövt dem.

 

Du som känner ångest, som tror du måste gå samma väg, eftersom du inte fått hjälp att hantera situationen. Vi kan rädda dig, men vi behöver veta hur du mår! Vi kan förhindra ytterligare onödiga och meningslösa självmord, och vi alla, hela samhället, behöver sprida kunskapen om hur viktigt det är att prata med dem som står dig allra närmast och berätta hur du verkligen mår. Du kan också berätta för en okänd i vården eller för någon på gatan hur det är ställt. De ska veta hur och vart man vänder sig. 

Det finns hjälp att få! Öppna dig för att ta emot hjälp! Stängs en dörr - öppnas en annan!