Okunskapen i samhället

Okunskapen är stor i samhället, också där man tror att hjälp och vård finns att få. "Psykisk livräddning" och  "Första hjälpen till psykisk hälsa" - Att känna till hur psykisk ohälsa kan se ut och hur man bemöter/hanterar den borde vara lika självklart som hjärt- och lungräddning.

Fler behöver nås av utbildning i psykisk livräddning, första hjälpen till psykisk hälsa, Mental Health First Aid, och SPISS- SuicidPrevention i Svensk Sjukvård (från Region Skåne), som regioner nu kan anpassa till sina förutsättningar. Kunskaper om hur en person med självmordstankar ska bemötas är oerhört centrala för att få ner självmordstalen. 

"Första hjälpen för högkänsliga" kan du läsa om under fliken Tips om du skrollar ner.

Tuffare samhälle

Psykiatrin och vårdcentralerna kan inte ta hand alla som mår psykiskt dåligt..., samtidigt som försäkringskassan stryper sjukersättningar ökar oron och den psykiska ohälsan... migrationsverket utvisar människor i kris... arbetslöshet, missbruk, kraschad ekonomi, dåliga relationer och måenden inom familjen, sexualitet, etnicitet, mobbning, utnyttjanden, trakasserie, misshandel... Psykisk ohälsa har över århundraden haft samma orsaker.

 

På många arbetsplatser går personal på knäna och den psykiska ohälsan är stor. Är personalens uppgift att se andras behov ligger det i sakens natur att det blir en omöjlig situation. Det finns varken tid eller kraft till nytänkande med den enskildes behov i centrum, även om det är det egentliga uppdraget. En sådan situation går ut över allmänheten, personalens egen hälsa och verksamheten i stort. Det innebär stora svårigheter att tillsätta behöriga och erfarna yrkesutövare, behålla och utveckla kompetensen, vilket i sin tur kan leda till tragedier för enskilda och verksamheter.

 

Altruism är kunskap och steg i rätt riktning. Information och förslag till åtgärder behöver komma från personer som är direkt berörda, genom tydliga och snabba förslag till beslut, lyhörd chefshierarki, som ser till helheten och flertalets bästa.

Tiden för ekonomiska och egoistiska vinst- och egenintressen är förbi om samhället och verksamheter ska kunna förhindra negativa spiraler och tragedier.

Det finns ny och urgammal kunskap, forskning och behandlingsformer utanför det generella utbudet av vård och insatser som samhället erbjuder. Tillgången behöver på olika sätt vidgas i takt med människors utveckling och samhällets medvetandesprång.

Hur måste stödinsatser i samhället se ut?

Det finns underbara människor i blåljusverksamheterna som kan rädda liv, men som även får ta hand om närstående till någon som tagit sitt liv. Traumatiska upplevelser för efterlevande, för dem som hittar och hanterar den dödes kropp, beroende på hur dödsfallet gick till. Präster och diakoner gör stora tröstande insatser, liksom människor runt omkring i sammanhanget och i det närmaste kontaktnätet.

 

Hur behöver beredskapen se ut, vilken utbildning och vilket samtalsstöd behövs och i vilken omfattning, för att läka spåren som dessa svåra situationer kräver? Idag görs fragmentariska insatser till stora kostnader i lidande och i pengar, för enskilda och för samhället.

 

Om krafttag görs för att ge denna del av självmordsproblematiken en struktur blir det också synligt hur mottagande och stödinsatser måste se ut i samhället för att liv ska kunna räddas!

 

Det finns oftast ingen plan som följs för hur människor i största sorg ska tas omhand. Det är stora skillnader i hur dödsbud överlämnas och tillfälligheter avgör hur stödet ser ut och om samtalsinsatser kommer igång.

Du behöver vara frisk för att välja och fatta beslut

Det finns så mycket underbara terapier och vägar till hjälp. Men det hänger på att du hittar hjälpen och har råd att betala för den.

 

Sjukvården har delat upp åkommor och ser tårtbitar av det som är människan, det finns inte en inriktning där man ser till helheten. På samma uppdelade sätt arbetar andra samhällsaktörer.

 

Läkemedel är ett sätt idag att ta bort symptom, utan att gå till botten med vad som är de egentliga behoven och orsakerna. Läkemedelsindustrin ger dagens människor, som söker en quick-fix, medel mot det mesta, med biverkningar som vi inte ännu ser de totala följderna av, i naturens föroreningar som påverkar livet på land och i vatten, i ökad känslighet, ofrivillig barnlöshet, psykisk ohälsa och sjukdom.

Politiken och med den försäkringskassan och hela sjukvårds-Sverige följer trenden. Det är viktigare att vi är arbetsföra, på våra arbetsplatser, än att en nedkörd och slut kropp får nödvändig tid för återhämtning och vila. Vårdens behandlingar fokuseras till piller och vacciner.

 

Det är var och ens medvetande och ansvar att ge sig själv det man behöver, som avgör var och hur man söker stöd- och vårdinsatser och vad man väljer. Här på sidorna lämnar jag tips, tankar och vägar som hjälpt mig! Hoppas att det även kan ge dig inspiration till utveckling!

Verkligheten

Man behöver själv ringa till kurator/psykoterapeut på Vårdcentralen för samtalsstöd efter ett självmord, vilket ofta fungerar bra när samtalen väl erbjuds och kommer igång. Köerna kan vara långa till en kurator. Man gör rätt i att berätta att man förlorat en närstående i självmord, så kan man få viss förtur.

Optimalt vore ett Kristeam som består av såväl terapeut som personal med egen erfarenhet av närståendes suicid, som har tid att stanna kvar, återkomma på avtalad tid i väldigt snar framtid, återigen och återigen, för att lyssna och hjälpa gruppen av närstående att bära varandra genom den första chocken och sorgen, med uppföljande samtal i bestämda tidsintervall under det första året, med möjlighet att även samtala enskilt med de familjemedlemmar som behöver personligt stöd i den inledande fasen.

Självmordets efterspel för famljer utan gemensamt stöd kan bli total splittring på grund av personers egen svårighet att sörja och visa känslor, till och med för sig själv. Skuld och skamm är komponenter som försvårar och även omgivningens oförstående av vilken sorts förlust ett självmord är. Kommer en utomståendes hjälp in i mycket tidigt skede hjälps personerna mycket igenom det att öppna sig. När väl den första osäkerheten brutits och kontakten tagits på hemmaplan går fortsättningen lättare.

 

Berätta när när du tar kontakten om du har självmordstankar, berätta om du förlorat en närstående i självmord, så brukar de försöka ge dig en tid, eftersom de förstår att ditt behov verkligen är akut.

 

Är du/Har du tidigare varit inskriven i psykiatrin är det bara undantagsvis som du kan komma till en psykoterapeutisk lösningsinriktad samtalsbehandlare. Du hänvisas istället tillbaka till psykiatrin.

Sådana regler har visat sig förödande för människor som upplevt anhörigas självmord, om man hänvisas till samma mottagning som ens närstående behandlades av. Det kan också vara så att man av personliga skäl önskar och behöver en psykoterapiutbildad samtalsbehandlare denna gång. 

 

Fråga efter en annan terapeut efter ett par tre samtal om det inte känns bra. Det kan vara personkemin som inte stämmer, eller att kuratorn/ samtalsterapeuten inte har erfarenhet av suicidtrauma som är orsaken. Tro inte att samtal inte fungerar för dig. Tänk istället att det inte är med alla människor som det känns bra att öppna sig och ge förtroende, om inte den du möter öppnar upp för och tillåter det.

 

Sorgbearbetning efter självmord är en annan sak än sorgbearbetning efter ett dödsfall genom sjukdom eller ålderdom. Orsaken till att samtal med efterlevande känns svåra är att det är många som själva oroas i rädsla att ett självmord skulle kunna äga rum i deras familj. Utan egen erfarenhet kan man själv dras med in i sorgen, istället för att som terapeut tillföra saker i samtalen. Kan en breddad psykiatri/ barn och ungdomspsykiatri/barn- och vuxenhabilitering ge efterlevandestödet i vården? 

 

Dagens intention att varje vårdcentral ska ha specialkompetens blir fantastiskt den dag det också leder till att rikligt med samtalsterapeuter, mindfulness- olika holistiskt arbetande själs- och kroppsterapeuter kan välkomnas att arbeta på vårdcentralerna inom ramen för högkostnadsskyddet för att tillgodose människors behov.

Idag kan komplementera och alternativa metoder, KAM, enligt svensk lagstiftning inte erbjudas i vården av personal med legitimation, som lagen ser ut idag, om det inte finns svensk forskning som stöder användningen.

 

Det behövs kunskapscenter/plattformar för det suicidpreventiva arbetet och för snabbt efterlevandestöd i varje region.

 

 

En ny myndighet med ansvar för suicidprevention

Inrätta en plattform för alla regioners suicidprevention och efterlevandestöd i avvaktan på ny lagstiftning och en stark och handlingskraftig myndighet på området. Det ser mycket olika ut i dagens olika Regioner, i det som tidigare var uppdelat i 6 områden med var sitt Suicidpreventivt närverk.

Hälso- och sjukvården i varje Region, idag tillsammans med folkhälsomyndigheten, behöver inrätta en specialistenhet, en kunskapsbank och plattform för insatser både rörande suicidprevention och stöd till efterlevande.

Därifrån kan informationer om ny forskning, framgångsfaktorer och framkomliga arbetssätt på andra orter ges till avdelningar, mottagningar och aktörer i Regionen.

Där kan ansvaret  ligga för att sammanställa händelseanalyser, lex Maria-anmälningar och statistik över för hälso- och sjukvården kända självmordsförsök/ självmord i regionen, som behöver granskas och förebyggande insatser erbjudas och ges skolor och arbetsplatser. Det handlar om att minska rädsla, oro, psyisk ohälsa och okunskap. Det handlar om att förebygga självmord, framtida självmord och långvarig psykisk ohälsa hos människor som aldrig fått stöd att bearbeta trauman, eget lidande och sorg.

Dit ska man kunna vända sig i frågor som rör suicidprevention och efterlevandestöd.  Patienter och närstående ska kunna få svar på frågor och lämna synpunkter och klagomål innan ett självmord skett, som respektive verksamhet följer upp och analyserar, med snabb återkoppling. 

 

Informationer och utbildning ska kunnas ges internt och externt; till allmänheten, på skolor och enskilda arbetsplatser.

 

Förhoppningen är likvärdighet i hela landet

att goda exempel delas och att arbetet i kommuner och regioner organiseras och struktureras på liknande sätt över hela landet. Idag är det mycket stora skillnader.

Till exemel har Suicidprevention i Väst, SPIV, utgjort utbildningscenter sedan 1997 i sin roll som Suicidpreventivt nätverk för kommuner och sjukvårdsförvaltning i Göteborg och Bohuslän. Det "är en religiös och politiskt obunden organisation som arbetar för att öka kunskapen om och intresset för hur man kan förebygga suicid, suicidförsök och förhållanden som kan leda till sådana handlingar". Man har egen anställd personal och gjort sig känd att arbeta i framkant med suicidprevention i Sverige.

Till skillnad från Region Blekinge som först under senare år arbetat fram en handlingsplan för regionen och börjat utbilda medarbetare i större skala, i de fem kommunerna och Sjukvårdsregionen, i Första hjälpen till psykisk hälsa. Tidigare har psykiatrins personal fått gå den databaserade SIPSS-utbildningen som region Skåne tagit fram. En halv tjänst som samordnare i suicidprevention, med bas i hälso- och sjukvården kan bli verklighet. Enskilda insatser, forskningsprojekt mm pågår, men ansatser till suicidpreventiv plattform för regionen lyser med sin frånvaro.

I Region Skåne har Samordnaren i Suicidprevention, med medarbetare, vid två tillfällen kallat ihop alla i Skåne som på olika sätt arbetar med suicidprevention för att sprida goda exempel och peppa till vidare ansträngningar. Välbesökta och träffsäkra föredrag inom helt olika verksamheter utgör basen i informationsdagen, som är mötesplats för dynamiska människor med vilja att utveckla och utvecklas. Man har tidigare tagit fram SIPSS-utbildningen men valt att inte längre uppdatera den, utan överlämnat den till Folkhälsomyndigheten, att användas av alla Regioner. Heltidsanställda arbetar bland annat med att undervisa i Första hjälpen till psykisk hälsa och i projekt bland åttondeklassare i vissa kommuner.

Ansvaret för suicidpreventionen behöver vara samordnat under en myndighet på statlig och regional nivå och likvärdiga förebyggande insatser ges över hela landet.

Efterlevandeskydd och stöd behöver också vara likvärdigt oavsett var självmordet hänt och de anhöriga lever. Ta fram Sverigegemensamma riktlinjer och utformning av hur efterlevandestödet ska se ut.