Tillsammans kan vi förhindra självmord

som är påväg att göras spontant,... men också när en självmordsnära person kämpar för sitt liv alla dygnets vakna timmar utan stöd från sjukvården eller sociala myndigheter.

Pinan som föregår tankar på självmord upplevs som outhärdlig.  Därför behöver självmordsförebyggande insatser vara anpassade till de människor som är i behov av dem.

- Vad är det som oroar dig? Exakt vad är det vi måste prata om? Den frågan skulle ställas både en och flera gånger.

Om självmord

Alla efterlevande har sin berättelse och de berättelserna behöver delas för att samhället ska kunna förebygga att fler tar sitt liv.❤❤❤

Det finns de som sökt men inte fått vård och de som behandlats i vården, men tagit sitt liv. Erfarenheter är att självmord inte hade behövt äga rum. Det är onödiga självmord, en slags olycksfall som aldrig hade inträffat om orsaken uppdagats och kunnat hanteras på djupet.

Det handlar om känsliga själars svårigheter att kommunicera om det som värker i själen och att kunna tro på att det ändå kommer att bli bra.

Djupa känslor av sorg, sargade relationer, utanförskap, rädsla och djup ensamhet snävar in livslågan som tillslut kan bli så kvävande att tankar på självmord blir utvägen om inte kunskap och stöd förmedlas. Människans medvetenhet behöver vara utgångspunkten för vägledning och behandling!

INTERVENERA! Gå in med kraftfull hjälp! Förändra förutsättningarna, också genom att verkligen LYSSNA.

Tala om för varandra hur viktiga ni är för varandra. LIVET GÅR INTE I REPRIS: FÖRSTÅ ALLVARET OCH VAR RÄDDA OM VARANDRA OCH LIVET!

Allt av egoism och trångsynthet blåser upp, på stranden för att renas. Målning av Maiellen Stensmark

Vilja dö = inte orka leva i verkligheten som den är

❤❤❤

Här beskrivs lite om självmord, erfarenheter efter att ha pratat med många efterlevande efter självmord, lyssnat och tillsammans fått en bild av mående och situationer deras anhöriga upplevde, som man inte hade pratat om, eller inte pratat nog om. Därför vet vi hur viktigt det är med sådan närhet och avkläddhet inför varandra att man också vågar sätta ord på det man upplever som mest jobbigt att tala om. Människor med allvarliga tankar på självmord har berättat om sin situation och känt sig hjälpta tillbaka till livet genom att få stöd att gå igenom det här. 

 

Var finns hjälpen?

Det finns stödföreningar och samtalsjourer att kontakta. Ibland är det familj och vänner, närstående, som får situationen att vända!  

Vårdcentralens eller psykiatrins läkare och terapeut som kopplats in, eller handläggaren på socialtjänsten behöver finnas vid den självmordsnäres och anhörigas sida och fråga:

-"Hur kan vi hjälpa dig på bästa sätt? Vilken hjälp behöver du?

Men det kan vara lång väntetid för dem som söker terapeutisk hjälp. Det vanliga är att människor förskrivs piller. Men tablettförskrivning ska alltid följas av samtal. Erfarenheten säger att samtalen behöver komma igång när tabletterna förskrivs. Titta också på bipacksedeln om vilka biverkningar tabletterna har och tala med läkaren tillsammans med de närstående om det här.

Livspusslet behöver läggas, tillsammans med de närstående som finns omkring och i kontakt med de myndigheter och aktörer som kontakt behöver tas med.

 

Stödet får inte hindras av sekretess

som försvårar för närstående att kunna bidra med sina kunskaper om den självmordsnära. Flerpartssamtal - Samordnad Individuell Planering (SIP-möten) med de aktörer som kan lösa upp mönster och förflytta berg, och med närstående, kan avdramatisera och vara hjälp för att hantera de praktiska och psykologiska hinder en människa har. Oftast behövs mer praktiskt hjälp med problem man står inför - mindre av medicinering.

 

Hur kan en människa få livsgnista och bli entusiastisk igen? Trots noll-visionen i självmord är det stora brister när ett enda samtal med psykiatern blir hela följden av en orosanmälan till SOS, efter att polisen fört en person till psykiatriska akutmottagningen. Psykiatern frågar om personen tänker ta sitt liv. Svarar personen att hen inte ska ta sitt liv släpps hen igen för att klara sig på egen hand, trots en orosanmälan om en ovärdig livssituation och att fara föreligger för att personen ska ta sitt liv (oavsett om livssituationen är självorsakad). 

 

De anhöriga ges ingen information på grund av sekretess, inte ens då det är en anhörig som fått den självmordsnära till sjukhuset. Personen kan släppas redan samma dag, eller nästa dag och lämnas åt sitt öde. Hur rimmar det med nollvisionen?

 

Sammanställ statistik

för regionen, över antalet självmord som har ägt rum, vilka brister som skulle ha förebyggts, vilka insatser personerna som inte lever längre hade behövt. Oftast kommer en ganska bra bild fram i samtalet med de efterlevande efter ett självmord. Varför la man inte det pusslet tillsammans innan?

- Hur kan vi hjälpa till, vad exakt är det som gör dig orolig?

 

Men också om man visste vilka orosmoln personen vandrade i, vart skulle man vänt sig? Hur tar man kontakt med en samtalsterapeut för sin vuxne partner, vid skilsmässa, för sitt vuxna barn eller för sin förälder? Här finns mycket att utveckla om vi menar allvar med noll-visionen i suicid.

 

Samhället kräver idag som motprestation att en deprimerad människa ska underkasta sig insatserna på frivillig väg, genom samtycke. Alternativet är att vårda någon med tvång. Det kan gälla "vård" med traditionella metoder, i passivitet och i perioder av isolering, oavsett resultat.

Hur ska en deprimerad och förvirrad människa kunna ta ställning till att det är just den erbjudna insatsen hon behöver och i förväg samtycka till den?

Hur står det till med det fria vårdvalet inom psykiatrin? Finns det utbildade samtalsterapeuter att tillgå och går det att säga nej till medicin?

Idag ges inlagda på många håll vila och medicinering, utan vare sig mycket aktivitet eller samtal.

Finns kuratorsfunktioner som hjälper till att förbereda och tar kontakter så att hemmalivet blir lite mjukare att komma tillbaka till efter utskrivning?                        Vårdas anhörigrelationer och görs SIP-planering tillsammans med patienten?

 

Tvång eller frivillighet

är samhällets struktur, medan en suicidnära människa behöver någon som lyssnar och med aktiva medel "går bredvid" för att praktiskt ge stöd så att livssituationen hanteras/förändras!

Samtalsbehandling är en möjlighet att lösningsinriktat erbjuda människor att förklara sin livssituation/ att lätta sitt hjärta? Men det finns för få terapeuter anställda i vården och köerna är långa. Kan samtalsgrupper vara ett alternativ?

 

Hur ska en ung människa utan erfarenhet av livet kunna förstå att hon faktiskt är betjänt av att sätta ord på sina känslor? Ändå frågar man på mottagningen om hen vill, om hen vill medverka? Skulle inte en erfaren terapeut ändå kunna vägleda och stärka den personen i motiverande samtal? Svarar hen ja, jag tänker ta mitt liv, är slutenvård nödvändig för att skydda livet och närstående behöver informeras och ta del i behandlingsplaneringen!

 

En självmordsnära person med kaotisk social situation upplever ingen lösning på sina problem av att passitvt vistas inlåst på sjukhus under en tid, för att därefter återvända till den tidigare vardagen. Upprepas detta tillräckligt många gånger orkar hen inte längre underkasta sig "vården", eftersom de tidigare erfarenheterna inte lett till någon förändring. Svaret på frågan blir ett

- Nej, jag tänker inte ta mitt liv. Men förhoppningen om att hjälp ska finnas är helt förlorad. 

 

Livssituationen ger problem

Livssituationen kan vara orsaken till omåttligt alkoholintag, som en form av självmedicinering, ett sätt att fly från verkligheten, att straffa sig själv. Förutsättning för missbruksvård - avgiftning - behandling är att till exempel ekonomin är sanerad för att socialtjänsten ska gå in, för att till exempel bevilja vistelse på behandlingshem med terapeutiska samtal. Trots att behandlingen i sig är det som skulle kunna ge bättre förutsättningar att få förändring i tillvaron. Men måste hen ha sina ekonomiska problem undanröjda innan samhället går in med hjälp? Har man skulder betyder det då att man står utan hjälp?  

 

Högkänsliga personer

känslomässigt öppna människor påverkas omedvetet av sådant som pågår omkring och inom dem, de kan fånga in känslor och tankar som de själva inte kan få ordning på och bryta. Man behöver i första hand få förståelse för sig själv, att vi är själar som bor i kroppar. Somliga har " vidöppen förmåga att läsa av och ta in information". Även svåra sammanhang leder vidare, till utveckling av en djupare förståelse av livet och meningen med att vi är här på jorden. En kunnig samtalskontakt och vägledning av någon som förmår att möta personen på hans eller hennes medvetandenivå kan hjälpa till att få saker och ting på plats. Det gör livssituationen hanterbar! Under fliken Tips och om du skrollar ner, hittar du mer information om Högkänslighet och "Första hjälpen för högkänsliga".

 

Ett suicidpreventivt team  

finns på vissa orter, som arbetar motiverande och nytänkande med patienter som gjort självmordsförsök. Det krävs att den enskilde själv ska samtycka till en frivillig insats för att de ska kunna arbeta i ärendet. Gör inte hen det kan vården inget göra, även om man vet att en människa sitter själv med sin ångest och sina självmordstankar och är ett hot för sitt eget liv. Det blir ett moment 22.

Så vad är en människas liv värt? För de närstående allt! 

 

Noll-vision i självmord i Sverige!

Enligt lagen kan en person och hens anhöriga kalla sina kontakter inom Hälso- och sjukvården och socialtjänsten till en Samordnad Individuell Planering, ett SIP-möte, för att gemensamt samordna och dokumentera vilka insatser de olika aktörerna gör. Det går självklart bra att ta med personer från andra verksamheter, som skola, arbetsförmedling, försäkringskassa, arbetsgivare, externa terapeuter, coacher och tränare, men de kan inte kalla ihop till ett SIP-möte.

Det räcker inte med att en enskild behöver hjälpe. Personen måste själv aktivt samtycka till, respektive be om, ett möte och tillsammans med en aktör kalla till planeringsmötet. Det räcker inte att en anhörig ber om en SIP, eller att vården eller socialtjänsten vet hur en person har det, eller att en frivilligorganisation som förebygger självmord gör den begäran. Den suicidnära måste själv ta initiativet att kontakta någon från hälso- och sjukvården eller socialtjänsten, och gemensamt kalla ihop övriga aktörer, som då har skyldighet att komma till det gemensamma SIP-mötet. Skyldigheten gäller inte alla andra kringpersoner, men i viktiga fall medverkar de troligen, när de ser hur viktigt det är för att en förändring ska komma till.

Hur ska en enskild person i en svår situation kunna förstå att det finns hjälp att få när initiativet vilar hos dem själva?

Anhöriga slits ut som systemet ser ut idag, i kampen för att behålla sina nära i livet och lever själva i ständig oro, ibland utan att få gehör någonstans.

Anhöriga chockas idag svårt efter ett för dem helt överraskande självmord. Det kan vara så att sjukvårdnade instanser haft information, utan att den förmedlats till oroliga anhöriga.