Efterlevande

När en person dör i en förtidig död genom att ta sitt liv, inträder ett tillstånd av totalt oförstående och förnekande hos närstående.Det går inte att förbereda sig på den tomhet som inträder. Det tar länge tid och går åt mer kraft för att inse att en person dött, när den närstående tagit sitt liv, än vid ett dödsfall som beror på en fysisk olyckshändelse eller kroppslig sjukdom.

Efterlevandesamtal

Under efterlevandesamtal med anhöriga och nära vänner till någon som tagit sitt liv träffar vi efterlevande som förlorat en oerhört viktig person i sitt liv. Det kan vara en livskamrat, man eller hustru, barn, syskon, bonusmamma, bonuspappa, bonusbarn, svåger, svägerska, svärson, kusin, en bästa vän eller väninna som tagit sitt liv.

Efterlevande

❤❤❤

Att jag själv har gått igenom en djup sorg efter en oerhörd förlust blir till hjälp för dem jag möter. Det går att leva vidare. Det förmedlar ett hopp. I samtalen delar jag ibland med mig av mina erfarenheter på ett lyhört sätt, när jag tror att personen kan ha hjälp av det. Samtalen bygger på ömsesidiga förtroenden som stannar oss emellan som samtalar. Men det vi pratat om sprider sig som ringar på vattnet, i form av nya insikter och kreativa lösningsinriktade tankar som ger ny kraft till den sörjande.

En anhörig sa så här till mig efter våra samtal:

- ”Du väcker något hos mig som jag inte tror jag skulle hittat själv. Hur man kan se på den som försvunnit. Att den känslan hen dog med inte ska vara med mig längre. Att det är viktigt att släppa in ljus. Varje mynt har två sidor och annat som du sagt till mig. När man träffar andra människor får man energi, tankarna man sitter med själv är förödande. Men att få tala med en som förstår och har egen erfarenhet ger energi.”

Samtalen ger människor kraft att orka bära smärtan

sorgen, tomheten, det definitiva slutet på en viktig relation, som kommit som en chock. När någon tagit sitt liv kan det ses som en olyckshändelse, som om goda krafter runt en person inte samverkat, inte förenats och inte räckte fram.

Inledningsvis är sorgen ofta kantad av skuld

över vad de som befann sig i personens omgivning gjorde, eller inte har gjort för att förhindra en utveckling som inte kunde förutses. Vårdens obarmhärtiga sekretessregler kan också de ha gjort att anhöriga inte getts nog med information och saknar förmåga att ens kunna ta till sig tragedin, förrän det är försent.

Sekretessen stänger felaktigt dörrar av insyn

in i en närståendes livssituation, trots att det vanligaste är att de anhöriga redan burit stort ansvar för sin familjemedlem. Varför ger inte psykiatrin stödet att istället ge familjemedlemarna hjälp på djupet, för att lösa upp känslomässiga och psykologiska knutar, och kunna bygga sunda relationer, som bygger på respekt för varje unik själs särart och livsval. Lagarna om sekretess har sats upp mellan sårbara människor.

Att ta sitt liv är inte något man väljer 

Det är en handling i djup depression eller akut psykos, som ett resultat av övermäktiga känslor, tankeförvirring, bakomliggande sorg, smärta, utanförskap, ensamhet, oro, besvikelse, gnagande tankar över livssituationen, som i ett moment eller över tid tillslut fört tankarna in i en så djup återvändsgränd, in i tunnelseende, där depressionen/ psykosen tagit över, med upplevelsen att ingen hjälp finns att få.

 

Lärdomen kom när jag förstod att jag behövde hjälp

Jag tvingade mig själv att ta emot hjälp och upplevde att människor kom in i mitt liv, nya vägar blev synliga och jag gjorde allt för att ta mig upp ur den brunn som sorgen efter min dotter fört mig ner i. Jag är inte samma person idag som innan, kanske en bättre upplaga av mig själv. Men vägen dit önskar jag inte att någon ska behöva gå. Vägen är en utvecklingsväg, som gett kunskaper som jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde fått lära på annat sätt, med min dotter kvar i livet.

Livets skiftande svårigheter är utvecklingsvägen var och en måste gå

man kan inte fly, bara stiga i förståelse och medvetenhet. Erfarenheterna jag fått efter att min dotter tog sitt liv gör att jag har blivit en totalt ny människa, på samma gång som jag är mer mig själv än jag någonsin har varit innan. Sårbar, ärlig i min sorg ända in. Själen har skrikit ut sin vånda, svårt sargad. Jag blir aldrig mer den som jag var innan det hände. Men jag tror jag är en bättre människa idag.

Genom att ta emot stöd, arbeta med sorgen, läka känslomässiga sår och hitta en sätt att förhålla mig till min sorg och livssituation, utvecklas livet med sorgen som följeslagare, tills vi har modet att lyfta av oss också sorgens smärta. 

Den närstående som jag saknar så kommer alltid att leva i mitt minne, kan upplevas verklig i mitt liv och fortfarande ge mig kärlek i tanken.