Nya tankebanor, nya insikter och nya förutsättningar

❤❤❤

När en dörr stängs så öppnas en annan. Det gäller bara att vara vaken för det nya, kunna och våga ta till sig att det finns ett annat sätt att förhålla sig, våga bearbeta och resultatet beror på vilket fokus man har. Så öppna ett fönster och låt vinden svepa in!

Sekretessen i vården kräver samtycke - och det samverkan

Också i den psykiatriska vården behövs ett motiverande arbetssätt. Patienten behöver lämna sitt samtycke till att närstående ska kunna delges information som vården har.

Men närstående har information som vården behöver. Psykiatrin arbetar redan i samverkan med närstående på några platser men på andra håll i Sverige är det inte ett så uttalat arbetssätt och fel kan begås när inte rutinerna finns.

I den somatiska vården har närstående lättare att få och ge information ur perspektivet att närstående har en positiv roll i läkeprocessen.

Målet med att samverka är att underlätta för patienten att kunna hantera problemställningar - finna optimala, hållbara lösningar och utvecklingsvägar, så att praktiska/fysiska, mentala, känslomässiga och psykiska/inre hinder, inte ska leda till eventuella planer som sätts i verket om att ta sitt liv.

Patienten lämnar samtycke så att närstående informeras

En patient som lämnat samtycke förväntar sig att den man pratat med i psykiatrin ska delge närstående. Speciellt viktigt är det om personen har berättat om tankar och planer på att ta sitt liv.

Det kan vara svårt att tala direkt om tankar och planer på att ta sitt liv, inom familjen och man vill inte tynga någon med sina egna dystra tankar. Det kan också vara så att inte personen kan sätta ord på sitt mående. Speciellt svårt kan det vara efter en jobbig period och det kan ha hänt saker.

Det är oerhört viktigt när något lättat, efter att en tid ha varit svårare. Det kan vara en signal på att en person med tankar om att ta sitt liv har "bestämt sig". Tiden därifrån är extra känslig. Här behöver familjen, psykiatrin eller den terapeut som personen talar med vara en mellanhand. Man ska aldrig hålla tankar från någon med planer att ta sitt liv hemliga utan informera personens närstående/närmaste omgivning, så att flera goda krafter kan samverka. Man kan behöva ha trepartssamtal, då närstående informeras om hur stödet/vården fortskrider och närstående kan lämna sina synpunkter och nödvändig information för att patientens livspussel ska bli tydligt.

Arbetssättet i psykiatrin

ska motivera patienter till att anhöriga deltar som en del i planering av behandlingen, inför permissioner och utskrivning (endast i undantagsfall kan det bedömas olämpligt)

Stegen i behandlingen är att hjälpa patienten genom ett succesivt terapeutiskt stöd, i öppenhet till närstående/omgivning, mot konkreta mål.

Psykiatrisk vård;

* kan inte stå emellan patienten och patientens vanliga kontakter/ omvärld,

* behöver utgå från patientens tankar och behov, närståendes/omgivningens berättelser om orsaker och problemställningar, för att en helhetsbild av patientens mående och livssituation, av orsak och verkan, ska bli tydlig 

* behöver se sig som en plattform för öppenhet, med lösningsinriktat arbetssätt, för att

* Praktiskt lösa, Samtalsmässigt förankra, Yrkesmässigt bedömma, Kinesiologiskt fastställa, steg i optimal utveckling för en individ.

Hur kan vården utan information från flera närstående bilda sig en säker bild av patientens totala livssituation?

Personen kan låta trovärdig med syfte att inte behöva tvångsvård

men dödsönskan är så stark att när personen skrivs ut, kan det bli tillfället. Närstående andas ut och tror att personen är i säkerhet, men personen skrivs ut, faller tillbaka och tar upp planerna på att ta sitt liv. Förhoppningsvis blir det en ny rundgång, att personen kommer till vården igen. Men för många kan det fortsätta så här, utan att patienten får hjälp.

Det som inte får ske är att tankarna på att ta sitt liv fullföljs. Anhörigas oro och insatser bär långt, men samverkan, motivationsarbete, uppföljning och aktiviteter som bryter den negativa spiralen behöver komma från skolan, socialtjänsten, vårdcentralen och från  psykiatrin, även om personen till en början inte samtycker. Hur ska man på förhand, innan man vet vad det är, kunna lyfta sig själv till att samtycka? 

Utgångspunkten måste vara att "ett pussel" läggs tillsammans, patient, närstående och behandlare

Är du övertygad om att svårigheterna inte upphör? 

Både du, dina närstående och kontakter behöver ta följande på allvar och graden av din mentala "låsning" avgör på vilken nivå insatsen behövs:  

* DU är i en fas med behov av nyorientering

* DU behöver nytt datum/boka tid för fortsatt samtal

* Sök vid behov yttligare hjälp!

* Akut hjälp 112

Vänd dig till

närstående, kompisar-vänner, skolkurator, mentor, boendestödjare, assistent, ... de som du har omkring dig redan.

* samtala, berätta/skriv ner/hur du känner dig, vilka tankar du har, vilka känslor du känner, vilka dina problem är och vilket ditt mål är!

* kurator, samtalsterapeut, massage-, utövare av kropps- mentala- själsliga samtals- och behandlingsformer,

* anhörigstödjare/ anhörigföreningar för andra med samma problematik, personal i verksamheter du deltar i eller hittar till.

* läkare (vårdcentralen) för somatisk undersökning vid kroppsliga problem och vid problem av många orsaker (samsjuklighet), (psykiater) vid psykiatrisk sjukdom. När flera aktörer finns sker samverkan genom att kalla till en SIP, Samordnad Individuell plan.

* sök information på nätet och fråga dig fram hos andra som kan ha liknande tankar/tillstånd/behov. 

Person som upprepar i tanke och ord att hen inte orkar leva

ser tillslut att ta sitt liv som en utväg - utan att egentligen mena eller önska ta livet av sig. Att fråga om personen har haft tankar på att ta sitt liv är en fråga som måste ställas. Suicidstegen som bedömningsväg måste användas med stor respekt, efter som den inte är tillförlig och behöver följas upp med behandling och information till närstående.  

Grunden i allt holistiskt arbete (arbete som bygger på helhetperspektiv)

Känslor ger information om upplevelser och tidigare erfarenheter och hur individen är rustad för att ta nästa steg. Det kan vara osäkerhet, otrygghet, rädslor och oro som utgör hinder. 

Tanken är kraften som utformar den närmaste tiden och skapar framtiden. 

Självterapeutiska redskap och kunskaper för att personen ska känna sig stärkt och autonom (självständig att klara av att gå i självvald riktning i sitt liv) behöver förmedlas, motiveras och tränas.

Så räddar vi liv

När en människa inte längre orkar bära sig sig själv, på grund av

* traumatiska händelser 

* svårigheter på grund av upplevelser av att vara annorlunda, utanförskap och avsaknad av samhörighet,

* svag självbild, självförtroende, integritet, intellektuell nivå, begåvning

* andras påverkan genom mobbning, utnyttjanden, kränkningar, hot

* andras inverkan genom skändanden, övergrepp, dödshot

kan om fara föreligger för att skada sig själv eller annan behov finnas av frihetsberövande. För att ges

❤ aktiv behandling, med två syften; ge redskap, bearbeta upplevelser i samtal,

❤ livräddande behandling

Frihetsberövande

får inte innebära passiv förvaring. Inlåsning förstärker egentliga problemställningar, men ger skydd från andras påverkan och egen (själv)destruktivitet. Medicinering ger avbrott i affekt/utbrott/leder till tung sömn och avtrubbning och tar inte bort problemen.

Ge redskap till självhjälp, gemensamma aktiviteter, motion och motiverande och lösningsinriktade samtal. Kalla till trepartssamtal med anhöriga och kalla till Samordnande Individuella planeringsmöten med aktörer som finns eller behöver komma in i personens liv - för att rädda liv!