Måndagen den 8 april, Vit magnetisk Hund, ton 1, från Mayaindianernas kalender.
"Det var som att försöka köra bil utan drivmedel, vilket alla vet inte går
Har varit utbränd, vad de kallar med för låg serotoninhalt. Det ledde till en fortsättning på psykiatrin, istället för att jag ordinerades vila, rätt mat och sömn. Ingen pratade med mig, ingen lyssnade på mina upplevelser om hur jag hade det. Istället blev jag hånad. Jag var bara 17 år när det började med psykisk ohälsa som ingen hjälpte mig ta hand om. Det pågick under 10 år och hela tiden tackade jag upprepat nej till medicin. Det begärdes det omöjliga av mig och jag var för svag för att resa mig och gå från bland annat en dålig relation. Tillsist klarade jag det inte och jag föll ner i upprepade depressioner beroende på yttre faktorer. Jag hade mått bättre av stödjande samtal. Men det ledde till att antidepressiv medicin sattes in. Hade jag orkat hade jag fortfarande sagt nej. Efter två veckor började jag må betydligt sämre. Det är en vanlig biverkan att som jag, få ökade självmordstankar av medicinen och det ledde till ett suicidförsök, som jag tack och lov överlevde. Men min omgivning och kontakten på psykiatrin har tvingat mig att fortsätta medicinera och samtidigt har de inte hjälpt mig med mitt mående.
Idag har jag tagit emot hjälp från annat håll, har fasat ut merparten medicin, vet hur jag ska äta och ta hand om mig och jag mår mycket bra, frånsett att jag fortfarande har en låg dos som jag skräms till att inte fasa ut. Jag känner mitt värde, är medveten om min rätt att ta avstånd från psykiatrin, men de hänger fast som en igel. Omgivningen vill att jag fortsätter, den till och med tvingar mig, eftersom de påminner mig om hur jag mådde när jag mådde som sämst, istället för att stödja mig i att göra mig fri från biverkningarna som fortsätter men inte lika kraftfullt.
Det gör mig förtvivlad när jag ser hur lättvindigt medicin sätts in utan att ta hänsyn till att det är ett stort ingrepp i den människans liv. Jag är frisk och jag hade aldrig behövt börja ta medicinen, som påtvingades mig i ett svagt ögonblick och som jag sedan behövt att kämpa med under hela mitt liv. Vet de som tvingar på människor dessa läkemedel vilket helvete vi binds till för resten av våra liv? - om vi inte vågar och har stöd nog i vår nära omgivning att fasa ut också den sista resten, utan att suicidrisken blir överhängande. Jag älskar mitt liv, mina nära, mitt arbete och mina vänner. Jag har allt, utom friheten att göra mig fri biverkningarna".
Tack för din berättelse. Jag kan inte räkna de gånger jag hört en liknande berättelse från olika människor som tagit kontakt med mig. De flesta är kvinnor, kanske för att vi behöver prata och uttrycka våra känslor men inte erbjuds det av våra män och manliga läkare. Min egen erfarenhet är liknande. 2022 besökte jag en Vårdcentral där två läkare vägrade mig sjukskrivning och enbart ville sätta in antidepressiv medicin för min utbrändhet som helt och hållet berodde på arbetssituationen. Det visade sig att jag hade skyhögt blodtryck, vilket aldrig undersöktes på den tidigare vårdcentralen. Den första läkaren var helt oresonabel, nästa gång gick jag till chefen på den vårdcentralen och han hävdade att det inte fanns någon diagnos som utbrändhet eller utmattning. Efter att jag berättat om biverkningarna och att jag stöttade familjer efter suicid som i flera fall berodde på att personen hade ordinerats antidepressiv medicin, utan att anhöriga underrättats om den ökade risken för suicid, blev jag hörd.
Men inte förrän jag bytte vårdcentral fick jag stöd och därtill samtalskonsultation och man ställde inga krav på att jag skulle säga ja till medicinering. Antidepressiv medicinering hävdade min vän psykiatrikern att jag absolut inte behövde, eftersom jag inte var deprimerad, bara olycklig. Hon sa att det inte hjälper alla människor, vilket man som läkare måste vara lyhörd för. Hon visste också hur oerhört svårt det är att sluta ta medicinen. Det krävs vakt dygnet om och en målmedvetenhet hos den som ätit medicinen långvarigt, för att klara av den inre kampen och smärtan det kan föra med sig.
Tillsammans räddar vi liv!❤️❤️❤️
2024-01-27
Så heter EU/Erasmus+ projektet Ellipse Postventions första webbinar. Här frågar Dr. Anna Baran, som är psykiatriker, suicidolog och forskare mig, Maiellen, som är socionom, högstadie- och gymnasielärare mm och jag henne, om våra erfarenheter av att ha förlorat en person i självmord, hon som läkare och jag som förälder. Vi pratar om suicidprevention och postvention/efterlevandestöd.
Det är otroligt viktigt att den som mist en närstående i suicid känner tidigt och tätt stöd. Hela den efterlevande familjen behöver få tidig hjälp att stödja varandra genom öppna, gemensamma samtal med omsorg om varandra, efter denna oerhörda förlust. En tidig medveten insats av medmänskligt stöd från en utomstående person som själv vet vad det handlar om kan hjälpa familjen att från början finnas för varandra, på ett annat sätt än tidigare. Det kan förhindra att inte förlusten leder till ytterligare komplikationer och rämnade relationer beroende på att personer hanterar suicidförlusten på olika sätt. Beroende på vilket stöd och vilken bekräftelse man känner från varandra förstärks eller förebyggs svårare trauman och djup långvarig förtvivlan. Sorgen efter en suicidförlust är ett svårt tillstånd som ingen skulle behöva gå igenom på egen hand. Ett sådant stöd önskar jag att vi i min familj hade fått, som gjort att vi kunnat hålla ihop igenom resten av livet, efter att vår Ida dött i suicid. Nu lever vi istället med två- och tredubbla förluster.
Varje Region skulle fungera som kontaktpunkt för att förmedla ett sådant tidigt stöd till alla som förlorar en närstående i suicid. Det skulle innebära att andra efterlevande, som själva fått stöd att hantera sin sorg, som fått utbildning i postvention och när det gått några år efter den egna suicidförlusten känner sig manad att använda SINA ERFARENHETER I MEDVETNA INSATSER för en annan familj i sorg, skulle man kunna anmäla sitt intresse. En tidig insats görs efter hand med allt större mellanrum. Helst skulle kontakten pågå återkommande under lång tid av en sorgeprocess, som pågår under många år. Verksamheter i samhället har inte möjlighet att bistå med det, men skulle kunna samordna efterlevandestödet tillsammans med att man ansvarar för att händelseanalyser görs, sammanställs och återkopplas. Det behöver även återkopplas tillbaka till verksamheter, så att samhället blir bättre på att förebygga suicid. Samtalsstödet i psykiatrin behöver förbättras, berättar flera efterlevande genom anmälningar till patientnämnden och efterlevande som lagts in för vård med förhoppning om att få samtala. Vi som har suicidförlusten längre bak i tiden, bearbetad och hanterbar, skulle bli tacksamma över att kunna hjälpa en annan familj i denna så oerhört påfrestande livssituation. Skulle inte deltagande i anhörigföreningar för efterlevande kunna göra en insats där?
De som precis förlorat en närstående i suicid behöver få redskap för att bättre kunna hantera sin sorg och förlust. Det ger hopp att kunna få samtala med någon som själv tagit sig igenom en suicidförlust. Utan stöd förblir många i fasen av sorg och saknad, eftersom de inte satt ord på och bearbetat sina känslor. Ges man inget tidigt stöd lever man fortfarande efter flera år i svår sorg, utan kunskap om hur man hanterar sin situation, eftersom man lever med instängd sorg. Det kan också uttrycka sig i att inte längre känna sig trygg, med oro över att förlora andra i familjen. En del lever länge mer i sorgen efter den döda än med de levande. Det kan leda till sjukdom, förtidig död och i värsta fall även till eget suicid. Genom att känna, erkänna, våga se och kunna omvandla sin sorg, kommer livsglädje att öka parallellt med förmågan att hantera förlusten. Men man kan fortfarande känna sig stå utanför. Eftersom ens egen mognad efter det svåra man tagit sig igenom, urskiljer en från andra. Det är en stor hjälp att med ökad kunskap sedan själv kunna ge en medveten stödinsats till en annan familj i djupaste sorg. Det utvecklar också den som ger stödet vidare, i tacksamhet, över att kunna hjälpa andra hantera den svåraste av livssituationer.
I all form av stödinsats är det A och O att var och en blir bekräftad och sedd på sin medvetandenivå och utifrån sina specifika behov. Därför är familj och nära vänner så viktiga. Att alla kan ge sina bilder av händelser, ge värdefulla pusselbitar i familjestödet. Familjen behöver av samma orsak också komma in i stödet runt suicidnära personer. Arbetet med att hela sig och läka, är varje människas eget arbete. Det kräver tid, ofta mod, aktivt stöd och olika medvetandegörande resurser. Det leder till djupare insikter, ökad sammanhållning och därigenom meningsfullhet. Genom att efter en tid gå en utbildning i Postvention/efterlevandestöd förbereds man även att kunna stödja en annan familj. Det är livräddande, suicidpreventivt, eftersom efterlevande tillhör en riskgrupp för eget suicid. Här skapas en djupare förståelse och kunskap om fenomenet självmord. Det skulle leda till att antalet suicid i samhället kan minska radikalt, istället för att som nu långsamt öka bland unga. Genom att ta tillvara de efterlevandes erfarenheter och ge förutsättningar för fler att kunna delta i samhällsbyggandet som experter på ett område, som den som saknar denna erfarenhet inte har en susning om vad det innebär, blir det livräddande i dubbel bemärkelse.
Också personal inom vården, socialtjänsten, inom räddningstjänst, polis, ambulansen, Fk, AF, skolor, kyrkor, frivilligorganisationer, de i ett lag, elever i en klass, osv som förlorar en person i självmord behöver erbjudas samtal med någon med levd erfarenhet av suicidförlust. Bäst görs det om denna Person med Levd Erfarenhet är en kollega med samma yrkesroll, en vän eller medmänniska som själv står redo att lyssnande och stödjande finnas där för en person och hens familj i denna fruktansvärda nöd och sorg. Det handlar om att först ha läkt i sig själv, sedan tagit emot kunskap i ämnet, för att kunna ge rätt verktyg, för att hjälpa andra hantera det svåra utifrån vars och ens synsätt och erfarenheter man hade innan sorgen. Vars och ens medvetandenivå skiljer sig bland annat i hur man ser på vad som händer efter döden och villigheten att närma sig existentiella frågor, eftersom människors föreställningar utgör största hinder eller största möjlighet till självhjälp.
Detta kommer att leda till ett slut på allt omedvetet prat om att någon ville ta sitt liv, om att en medmänniska inte orkade leva. Ett sådant språkbruk leder snarare till ökad skuldbörda och fler självmord. Det här handlar om kunskap, om medvetenhet, om vilken livssyn man har. Den omedvetenhet som råder i samhället avspelas i det psykiska måendet. Också inom de verksamheter som vi tror har kunskap och som vi förlitar oss till, finns oerhört stor omedvetenhet och osäkerhet i hur man bemöter och hjälper. Antalet som har förlorat hoppet bland unga ökar. Det leder till självmord bland annat eftersom deras hjärnor ännu inte är färdigutvecklade.
Därför sökte vi nya Erasmus+pengar Anna och jag och gör ytterligare en ansträngning för att nå ut med kunskap. Vi vill att du deltar och medverkar i våra webbinar. Gå in på länken här nedan och svara på Enkäten efter att du har sett webbinariet. Skriv annars till stensmarkmaiellen@gmail.com, så skickar jag länken. Till mig är du också välkommen att berätta i fri text om dina egna tankar, om hur du ser på vårt webbinar. Du hjälper oss att ta fram en utbildning i efterlevandestöd som vi hoppas att alla i självmordsförlust kan få del av, samt alla chefer och ansvariga för hur samhällets efterlevandestöd behöver se ut.
Den 11 april ger vi nästa webbinar som speciellt handlar om personal inom vård och socialtjänst. Till den behöver du en speciell länk som du får när du anmäler dig till stensmarkmaiellen@gmail.com så skickar jag länken.
Du är också varmt välkommen att ta del av Ellipse utbildningar som du hittar på vår hemsida på sex språk. ellips.12stepsplan.com
Tillsammans räddar vi liv.❤️❤️❤️
ELLIPSE POSTVENTION är ett projekt medfinansierat av Europeiska unionen som pågårfrån 2023-09-01 till 2024-08-31. Resultat kommer att hjälpa till att stödja personer som har förlorat en närstående i suicid.
Vi tar fram en webbaserad kurs i postvention på svenska, polska och engelska samt tre webbinarier om postvention / efterlevandestöd: för efterlevande efter suicid, för ungdomar, för Socialtjänsten och Hälso- och sjukvården.
Se vårt webbinarium om efterlevande berättelser på länk:
https://youtu.be/xwzJLwkC2K4?si=IDi8al29eRI-MNcC&t=5
Svarslänk:
Lämna dina synpunkter genom att svara på enkäten efter att du sett webbinariet
https://forms.gle/TcGpu29z3yLrGtDs8
ANMÄL DIG OCKSÅ TILL WEBBINAR FÖR HÄLSO-OCH SJUKVÅRDEN OCH SOCIALTJÄNSTEN till stensmarkmaiellen@gmail.com
så skickar jag länken till webbinariet som hålls TORSDAG den 11 APRIL 2024, kl 14.00 - 15.30
Tack för din medverkan!
Anna och Maiellen
2024-01-15
År 2024 kan bli ett år då fler lyssnar till hjärtats Medvetenhet
Min nyårsönskan är att aldrig mer behöva höra någon i radio, tv, tidningar och på sociala medier säga att en person som dött i suicid valde att ta sitt liv, inte orkade leva. Att säga att en person dött i suicid är mindre känsloladdat. I vilket annat sjukdomstillstånd används ordet valde? Varje självmord är ett misslyckande för samhället. Det behöver göras genomgripande händelseanalyser för att få till en medvetandeförändring i verksamheter. En människas liv är heligt. I tider när verksamheter går på knäna och samhället nedmonteras inom många områden behöver civilsamhället engageras och fylla de brister som identifieras för att skapa trygghet och kontinuitet i närsamhället. Fler behöver stödja andra och fler får nytta av det.
Vi som förlorat en närstående i suicid vill att händelseanalyser ska göras som visar vad som leder till livsvillkor som inte är mänskliga, för att minska antalet suicud. I suicidforskning söker man orsaker också i hjärnans kemi, biologi, arv och miljön i samhället. Medicinering har för- och nackdelar som för en lekman är svårt att tränga in i. En del medicin förstärker självmordstankar utan att patienten själv och de närstående informeras, vilket har varit orsak till självmord. Sekretessen lägger locket på.
Språkbruket kommer från början från kändisar, i psykiatrin och i organisationer för efterlevande som vill minska självmorden. Sorgen efter den som inte orkade leva heter en broschyr som tillverkas sedan några år och delas ut till efterlevande och som flera regioner börjat använda. I aktiviteten Spring för livet gör man det för att minnas de som inte orkade leva. Organisationer som verkar inom området suciidprevention har idag mer pengar, är alltså starkare och har fått ett större politiskt inflytande. Antalet digitala stödgrupper för efterlevande har ökat och sorgegrupperna på internet fyller ett stort behov, samtidigt som det leder till andra konsekvenser. Det kan påverka hur kommunerna ser behov av att satsa på att utveckla ett uppsökande efterlevandestöd lokalt som innebär att man som efterlevande familj kan få tätt återkommande stöd till familjen efter ett suicid, vilket visat sig oerhört viktigt för de familjer i Blekinge som kommit närmre varandra och kunnat bära varandra i sorgen efter dödsfallet med hjälp av en utomstående Person Med Levd erfarenhet. Fler samtal om suicid sker i massmedia, i poddar och allt fler använder orden att deras döda valde suicid och inte orkade leva.
Vad gör det här med samhället? Har det en negativ påverkan på ungas mående? Unga har inte hunnit utveckla samma kosekvenstänk beroende på att deras hjärnor ännu inte är färdigutvecklade. Att höra om andra som inte orkade leva och valde att ta sitt liv, kan det vara en av orsakerna till att det är fler unga som dött i suicid de senaste åren? Det är i så fall en fruktansvärd katastrof som behöver medvetandegöras. Leder det till att Efterlevande fastnar i sorg och i skuldkänslor? Vi kan göra någonting åt detta genom att själva välja att medvetet använda andra uttryck som istället blir förebyggande och räddar liv. En person som dör i suicid saknar livsbejakande redskap, saknar hopp, saknar förmåga att utrycka sin situation, saknar stöd och kunskap som behövs för att hantera sitt oerhörda lidande när dessa många orsaker blivit övermäktiga. Suicid kan då bli en sista desperat handling. Det görs alltså inga händelseanalyser, så ingen återkoppling görs heller tillbaka till verksamheter som brister. De som myntat begreppen att någon valde ta sitt liv och inte orkade leva, har säkert gjort det i omedvetenhet, men konsekvenserna har blivit att ansvaret över det inträffade lyfts av från vård- och socialtjänst och blir en enskild angelägenhet, vilket är helt förödande. Då har vi inte längre ett samhälle som bygger på medkänsla och medvetande och det blir ännu mer slitsamt att arbeta i dessa verksamheter som saknar själ och hjärta. Anställda som är inkännande, som har medkänsla och samvete blir utmattade och utbrända och söker sig från arbetsplatser. Följden kan bli att den onda cirkeln växer och färre känner hopp och stöd, när medarbetare är oerfarna och inte har någon att luta sig mot i svåra ärenden.
Livet är en gåva. Vi föds, växer upp, löser upp känslomässiga knutar, klarar prövningar och utvecklas. Som kärleksfulla föräldrar hjälper vi våra barn i varje utvecklingssteg att komma över hinder, liksom en lärare motiverar till kunskap och nyinlärning. När en person befinner sig i en allvarlig livskris finns i bästa fall hjälp att få. Annars läggs hela ansvaret på den personen själv. De närstående behöver tidigt i processen bli en del av ett team av förebyggande, internvetioner, istället för att kämpa på egen hand. Ordvalen försvårar för en människa i en allvarlig livskris, vars självbild påverkas, vilket innebär att livräddande interventioner blir viktigare, behöver komma fortare, kan bli svårare och kan kräva större sjukvårdande insatser. Motsatsen är att öppna dörren, ge stöd, inläggning där det behövs, bostad först för den som ingen har och att med täta interventioner och i samverkan med närstående hjälpa personen att överleva.
Använd hjärtats medvetenhet, din intelligens och logik och vänd den här utvecklingen! Att säga att någon valde ta sitt liv är helt emot livets princip. Vi är en del av naturen. Inget i skapelsen dödar sig själv. Maskrosen tränger sig fram igenom den hårdaste asfalt, eftersom regnet faller över allt. Att upprepa att någon inte orkade leva, blir ett omedvetet skuldbeläggande. Vi behöver tänka suicidpreventivt för att rädda fler från att dö en förtidig onödig död.
Ur ett andligt perspektiv har Ingen rätt att kritisera en annan person ens en liten smula. Att döma en annan människa är inget en andligt upplyst människa kan göra inifrån sitt Hjärtas Medvetenhet. Vi som är Ljusarbetare på någon nivå, är ombedda att stödja varandra i kärlek och respekt, i ödmjukhet som även omfattar jorden vi beträder. Vi behövs alla i Vår Herres hage. Vi är satta att tjäna varandra, inte oss själva. Att den egna medvetandekanalen har öppnats i var och en och förser oss med andlig kraft ger oss ingen rätt att livnära oss på andliga gåvor. Vi behöver alla bidra till det kollektiva, till arbete för maten på borden men ingen har rätt att pådyvla sin medvetenhet på någon annan. Alla har rätt att bli respekterade som den person de är, liksom alla medvetandenivåers trosuppfattningar kräver respekt. Rätten att säga sin mening och rätten att välja sin livsväg är en födslorätt, så länge det inte skadar livet eller någon annan. Ingen har rätt att genom tvingande behandling överföra sin trosuppfattning på någon annan. Du kan inte förändra en annan människa, bara dig själv, din egen inställning och själv mogna till en mer förlåtande, respekterande, mer kärleksfull och genuin människa.
Tillsammans Räddar vi Liv ❤️❤️❤️
I Ljus och Kärlek, Maiellen